På dagen så hade vi kalas för Johannes, för han fyllde 27. Så det var massor folk och lite stressigt, det kan säkert ha hjälpt till på traven!
På kvällen så känner jag några glesa värkar, de blir mycket bättre av ett varmt bad men försvinner inte helt. Vi la oss i sängen och började kolla på
Into the Wild, och det fortsatte komma glesa värkar. Jag var dödstrött så lyckades somna någon gång strax efter tolv, tror jag.
Vid tre så vaknade jag igen och hade ont mycket tätare. Lite innan fem så började jag klocka värkarna på datorn, det var så obekvämt att ligga stilla i sängen så mycket bättre att gå upp. Och då kom de med 3-5 minuters mellanrum och höll i sig ca en minut. Ringde till förlossningen som sa att vi var välkomna in när det kändes för jobbigt.
Johannes fick sova vidare en stund till, i alla fall till sju då Östenssons öppnade - jag skulle iväg och handla cola, mineralvatten och choklad innan vi åkte!
Vi fick skjuts med Johannes pappa till Linköping, bilresan var
inte skön direkt. Varje guppel och sväng kändes i hela kroppen. Vi började också tvivla på att vi fick stanna när vi väl var inne, det hade ju inte blivit något av de andra två gångerna. Pentti väntade i väntrummet framför TV:n medan de tog CTG en stund.
Men det var riktiga värkar och jag var öppen 3cm, så vi fick stanna! De syns på diagrammet där nere - senare när de började bli väldigt intensiva började de inte längst ner utan från mitten ungefär. Topparna var då platta och inte spetsiga (toppen är när det känns som värst). Vi hade rätt bra hjälp av den där mätningen för att se när värkarna började, när siffran kom till 30 så började det göra ont. Johannes kunde säga till ungefär en sekund innan jag började känna! Klockan var
9.10 när vi blev inskrivna.
11.30 satte barnmorskan nål i armvecket, och i flera timmar stördes jag mer av nålen än av värkarna kan jag ju lova.
13.18 så bad jag om att få bada, och det var sjukt snyggt rum med spa-feeling. Verkligen avslappnande med mysbelysning och en stol till pappan. Det var skönt att skvalpa vatten på magen när det gjorde ont, för att inte tala om hur relaxad man blev. När jag tänker tillbaka hade vi det rätt bra båda två under dagen, vi satt och läste och Johannes lyssnade på lite musik då och då.
Vid 15.50 så bad jag att få testa lustgasen (fick börja med 40/60), det började bli lite väl ont att sitta i stolen och läsa The Shining (som jag gjort typ sen vi kom in till förlossningen). Vi hade lite skoj med lustgasen en bra stund, haha. Särskilt konstig blev man inte, det var några gånger jag testade hur mycket som behövdes för att det skulle bli för mycket. Då blev allt lite dimmigt, läpparna, näsan och kinderna domnade och ljuden omkring lät ganska burkiga. Men det försvinner lika fort, det svåra var att börja andas innan värkarna kom. Annars hade det ingen effekt. Och det gjorde ont att skratta mitt under en värk också, så ni som ska ta lustgas - försök ta lite lagom och be er partner att inte skoja om något ;-)
17.32 kom barnmorskan in med en piltesboll att sitta på, eftersom huvudet inte ville neråt. Det var också här runt femsnåret som det började bli ordentligt smärtsamt med värkarna. Jag kunde inte sitta ner när de kom, utan var tvungen att hänga mig över sängen och andas galet i lustgasmasken. Och så det sjuka, mellan värkarna är man helt som vanligt!
Ska också nämna att de under dagen kopplade CTG massvis med gånger, och i badet så lyssnade de på bebisens hjärta med doptone. Bytt barnmorska har vi gjort vid det här laget också (skiftbyte) :-)
20.25 går vattnet medan barnmorskan gör undersökning, hon var medvetet oförsiktig så hon skulle slippa använda "virknålen". Tror att huvudet inte direkt hade kommit neråt här heller, för innan undersökningen stod jag på knä i sängen och lutade mig mot huvudändan som de fällt upp för att försöka få honom att åka ner en bit. Det var också efter att vattnet gick som Ossi började må lite halvdåligt, hjärtljuden gick ner och hämtade sig inte riktigt. De satte en skalpelektrod på honom, stackarn.
De riktiga krystvärkarna började 20.35 - och det var helt annorlunda än de innan. De gjorde inte direkt ont, det var som att spy baklänges ungefär. Det gick inte stå emot, utan hela kroppen ville bara få ut ungen och man lät som en skadeskjuten älg fast utan att rå för det.
20.50 så får jag andas 100% syrgas för att försöka syresätta Ossian lite bättre. Ibland så försvann hjärtljuden helt, det var ju ganska otäckt.
20.55 sätter de värkstimulerande, eftersom de vill snabba på det lite. Det hade nog mycket att göra med att jag inte kunde hålla mig lugn heller, utan hyperventilerade mellan värkarna sen vattnet gick (om inte tidigare).
21.20 så tillkallar dom en barnläkare, och byter barnmorska mitt i alltihop! In kommer en som nog är lite förvirrad, tror hon hade ringts in från Katrineholm som extra backup eftersom det var så fullt på förlossningen den dagen. Hon bestämmer sig väl ganska snabbt för att hjälpa till.
21.25 så lokalbedövar hon och klipper (efteråt sa hon att hon hellre klippte mamman än satte den där hemska sugklockan på barnet, och det är klart). Nej, det gjorde inte ont och jag fattade nog knappt att hon klippte. Om jag inte suttit med förlossningsjournalen i knät nu skulle jag inte komma ihåg någonting från klockan 20-20.30 ungefär.
21.28 kommer Ossian ut med navelsträngen ett varv om halsen, som lätt förs över axlarna på honom när han kommer. Han får ligga på min mage och de masserar honom, han är ganska blå - men efter två minuter skriker han.
21.34 kommer moderkakan, blä. Vi hade skrivit att vi inte ville se den, men hon visade den så glatt ändå. Johannes fick klippa navelsträngen och sen var det dags för syslöjd i en evighet innan jag fick vingla iväg till toaletten och kissa. Vi fick fika, och det smakade så gott kan jag lova! Sen blev det rullstol till BB-avdelningen (klockan 00.15!), klarade inte av att stå upp. Knappt inte heller dagen efter.
Ossian ett par minuter gammal!
// Sabina
